Självtest 
Spelgränser 
Spelpaus 
Lista: Tidernas 10 bästa CL-finaler
11 min
Champions League är den största och bästa klubbtävlingen inom världsfotbollen. Turneringen fick sitt nuvarande namn 1992. Sedan dess har den bara ökat i popularitet, och varje år följs den av enorma mängder fans jorden runt. Här har vi listat de tio bästa CL-finalerna genom tiderna – utan inbördes ordning.
Manchester United – Bayern München 2–1 (1999)
Vägen till finalen 1999 var inte en lätt match för Manchester United. De inledde sin resa i den andra kvalomgången och mötte sedan Bayern München och Barcelona i dödens grupp. Slutspelet bjöd på möten med Inter och Juventus, varav det andra ledde till att United gjorde en minnesvärd upphämtning i returen.
Men det skulle ske en ännu mer dramatisk vändning. I finalen mot Bayern började problemen redan före avspark för United, då både kaptenen Roy Keane och hans mittfältskollega Paul Scholes var avstängda. Och det blev inte bättre av att Bundesliga-laget tidigt tog ledningen genom en frispark från Mario Basler.
Matchen såg ut att vara förlorad för Manchester United. Kvitteringen kom inte förrän på tilläggstid i den 91:a minuten då Teddy Sheringham sköt in bollen i mål från nära håll. Allt pekade nu på en förlängning – eller gjorde det? Innan Bayern ens hann hämta andan, styrde Ole Gunnar Solskjaer en nick från Sheringham upp i nättaket och fullbordade en fantastisk comeback som gjorde att United tog hem pokalen.
Real Madrid – Atlético Madrid 4–1 (eft. förl) (2014)
Atlético Madrid snuvade Barcelona på La Liga-titeln säsongen 2013/14 och petade ner Real Madrid till en tredjeplats. Det fanns dock ingen tid för Diego Simeones lag att njuta av segerns sötma innan det var dags för Champions League-final; den andra i Atléticos historia. Deras motståndare var de välbekanta rivalerna från andra sidan av den spanska huvudstaden, och Real Madrid var på jakt efter en tionde mästartitel.
Real Madrid hade fler stjärnspelare i sin trupp, men länge såg det ut som om Atléticos heroiska laginsats skulle ta dem till titeln. Diego Godíns finurliga nick gav Simeones lag ledningen i den 36:e minuten, och Atlético gjorde därefter ett bra jobb med att hålla Real på en armlängds avstånd.
Men Atlético lyckades inte hålla ut, utan Sergio Ramos kvitterade i den tredje tilläggsminuten av den andra halvleken, vilket tvingade fram en förlängning. Vid det här laget hade luften helt gått ur Atlético-laget medan Real Madrid öste på för fullt och gjorde tre mål genom Gareth Bale, Marcelo och Cristiano Ronaldo – och därmed fick lyfta pokalen.
Barcelona – Manchester United 3–1 (2011)
Den största kollektiva uppvisningen i en Champions League-final skedde 2011, då Pep Guardiolas Barcelona vann med 3–1 mot Alex Fergusons Manchester United. Blaugrana hade slagit samma motståndare i finalen två år tidigare, men deras prestation på Wembley Stadium var utan tvekan deras största triumf.
”Under min tid som tränare skulle jag säga att de är det bästa lag som vi har mött”, erkände Ferguson som varit ansvarig för United i 25 år. ”Alla säger det, och jag accepterar det. Det är inte lätt att tänka annorlunda när man har blivit slagen på det sättet. Inget annat lag har någonsin spöat oss på det sättet. Det är ett stort ögonblick för dem.”
Lionel Messi var matchens stora stjärna, men Xavi Hernández, Sergio Busquets, Andrés Iniesta, Pedro Rodríguez, Victor Valdés och Gerard Piqué drog alla sitt strå till stacken för Barcelonas episka seger. Det kanske mest anmärkningsvärda av allt var att alla sju spelare, inklusive tränaren Guardiola, kom från klubbens egen akademi. Det kanske aldrig händer igen.
Bayern München – Chelsea 1–1 (1-2 str.) (2012)
Bayern München tyckte att det var upplagt för att de skulle vinna Champions League 2012. Finalen skulle hållas på deras egen stadion, Allianz Arena, och de tyska giganterna gillade naturligtvis tanken på en seger på hemmaplan i München. Bayern tog sig lätt förbi Basel och Marseille i sina två första utslagsmatcher, innan de slog Real Madrid på straffar i semifinalen.
Motståndarna i den stora finalen i München var Chelsea, som med nöd och näppe undgått att slås ut i åttondelsfinalen efter att ha sparkat sin tränare André Villas-Boas och utsett den tillfällige ersättaren Roberto Di Matteo. Chelsea lyckades sedan på något sätt slå ut Barcelona i semin, och de var stora underdogs när det var dags för final.
Bayern dominerade bollinnehavet och hade fler skott på mål än Chelsea som bjöd på ett starkt försvar trots att kaptenen John Terry saknades på planen. Bayern spräckte till slut nollan genom ett mål av Thomas Müller i den 83:e minuten, men ett imponerande nickmål från Didier Drogba tvingade fram en förlängning. Det blev inga fler mål, och Bayern klarade inte av pressen, vilket ledde till att Chelsea vann på straffar.
Liverpool – AC Milan 3–3 (4-3 str.) (2005)
Den mest dramatiska finalen i turneringens historia ägde rum 2005. Det är fortfarande den enda gången som båda lagen i finalen gjorde minst två mål, men chansen att Liverpool skulle hitta nätet ens en gång var liten när det var dags för halvtidspaus. Tack vare en bländande uppvisning under de inledande 45 minuterna hade AC Milan ledningen med 3–0 efter den första halvleken. Allt verkade upplagt för den mest ensidiga Champions League-finalen någonsin.
Med undantag för världsspelaren Steven Gerrard och en ung Xabi Alonso, var Liverpools lag ganska medelmåttigt (de slutade trots allt femma i Premier League det året). Men lagandan var det ingen fel på, och då de inte hade någonting att förlora gav Liverpool sitt yttersta i andra halvlek. Till allas stora förvåning gjorde de tre mål inom loppet av sju minuter.
Inget av lagen lyckades säkra en seger under ordinarie matchtid eller förlängning, så finalen 2005 avgjordes på straffar. Med Liverpool i ledning med 3–2 var Andrij Sjevtjenko tvungen att sätta Milans femte straffspark. Det gjorde han inte, och mot alla odds var det Rafael Benítez Liverpool som blev Europamästare.
Real Madrid – Bayer Leverkusen 2–1 (2002)
I finalen 2002 gjordes ett av de bästa målen i den här tävlingen någonsin, och målskytten stavas Zinedine Zidane. Fransmannen fick till en fantastisk volley med vänsterfoten, och ställningen blev 2–1 för Real Madrid i den 45:e minuten. Innan dess hade Raúl gett spanjorerna ledningen, bara för att strax efter bevittna en kvittering signerad Lúcio och Bayer Leverkusen.
Leverkusen ingår inte i Europas elit, men de hade ett mycket bra lag 2002. Lúcio glänste på mittbackspositionen under hela säsongen, medan Michael Ballack var briljant inne på mittfältet och anfallaren Oliver Neuville gjorde många mål. Dimitar Berbatov, Zé Roberto och Bernd Schneider ingick också i truppen.
Madrid hade inte heller någon brist på talangfulla spelare: Raúl och Zidane kompletterades av spelare som Luís Figo, Claude Makélélé, Fernando Hierro och Roberto Carlos. Bland alla dessa stjärnspelare var det Zidane som stal showen med det fantastiska skottet innan halvtid. Det var ett mål värdigt att avgöra en CL-final.
Manchester United – Chelsea 1–1 (2-1 str.) (2008)
Premier League var Europas bästa liga i mitten av 2000-talet, och det passade därför bra att de båda finallagen kom från England 2008. Manchester United var de engelska mästarna som kammat hem ligavinsten både 2007 och 2008, men Chelsea hade vunnit 2005 och 2006. Det här var utan tvekan de två bästa lagen i landet – och åtminstone 2008 även på kontinenten.
Manchester United gjorde det första målet i den 26:e minuten, då Cristiano Ronaldo placerade en nick bakom Petr Čech. Men Alex Fergusons mannar kunde inte behålla ledningen fram till pausvilan, utan Frank Lampard kvitterade till 1–1 strax innan domaren blåste av den första halvleken.
Båda lagen hade chanser att avgöra i den andra halvleken och sedan i förlängningen, men ingen av dem togs tillvara. Det betydde straffar. Ronaldo missade sin straffspark, vilket öppnade upp för John Terry att skjuta hem titeln för Chelsea. Men Terry halkade, det blev stolpe ut och United blev det lag som vann straffläggningen och titeln.
AC Milan – Barcelona 4–0 (1994)
Barcelona kröntes till kontinentens kungar för första gången så sent som 1992. Två år senare var de tillbaka i finalen och enligt de flesta hade de goda chanser att ta hem pokalen igen – inte minst eftersom att AC Milan saknade fyra viktiga nyckelspelare: Marco van Basten, Gianluigi Lentini, Franco Baresi och Alessandro Costacurta.
I stället blev det dock Milan som visade prov på absolut mästerklass och vann med 4–0, vilket fortfarande är den största segermarginalen i en final. Det italienska laget inledde matchen bäst och tog en välförtjänt ledning genom Daniele Massaro, som fördubblade sitt eget målkonto och Milans ledning under den första halvlekens tilläggsminuter. Rossoneri svävade som på moln medan Barcelona var rejält omskakat.
Milan-tränaren Fabio Capello predikade fokus i sitt peptalk till laget under pausen, och hans lydiga spelare var med direkt när den andra halvleken drog igång. Dejan Savićević utökade ledningen till 3–0 mindre än två minuter efter avspark, och Marcel Desailly satte kronan på verket strax innan en timme spelats. Det behöver knappast nämnas att Johan Cruyff ångrade att han sagt att hans Barcelona var favoriter innan matchen.
Real Madrid – Liverpool 1–1 (2018)
Real Madrid som blivit Europamästare 2014, 2016 och 2017 hade siktet inställt på en fjärde vinst på fem år när de mötte Liverpool 2018. Blancos hade erfarenheten på sin sida, men Liverpools energiska spelstil under ledning av Jürgen Klopp såg på pappret ut att kunna utmana Madrid. Det var svårt att tippa hur matchen skulle sluta.
Den första minnesvärda händelsen blev omtvistad. Liverpools skyttekung Mohamed Salah tvingades stiga av planen med en axel ur led i första halvlek, och klubbens supportrar anklagade Sergio Ramos för att avsiktligt ha skadat deras stjärnspelare. Men även utan Salah lyckades Liverpool behålla ställningen 0–0 inför halvtidsvilan.
Karim Benzema gav Madrid ledningen i den 51:a minuten efter ett katastrofalt misstag från Liverpools målvakt Loris Karius, men Sadio Mané såg till att de inte låg i underläge särskilt länge. Reals andra mål var en drömträff från Gareth Bale, som senare satte ännu ett mål tack vare ytterligare ett misstag av Karius.
Barcelona 2–1 Arsenal (2006)
Arsene Wenger tog hem tre Premier League-titlar som Arsenal-tränare, varav den senaste kom efter en magnifik obesegrad säsong 2003/04. Laget som spelat den otroliga säsongen bröts gradvis ner under de närmaste åren, men de fick en sista chans att knipa en Champions League-titel 2006. Efter slutspelssegrar mot Real Madrid, Juventus och Villarreal hade Arsenal tagit sig till final.
Motståndarna på Stade de France var Barcelona som slagit ut AC Milan med 1–0 efter en jämn semifinal. Utvisningen av Gunners målvakt Jens Lehmann i den 18:e minuten gav Barça en fördel, men det var Arsenal som tog ledningen genom en nick från Sol Campbell.
I slutändan var det dock för mycket begärt av Wengers lag att hålla undan. Snabba mål från Samuel Eto’o och Juliano Belletti, båda assisterade av Henke Larsson, gav Barcelona ledningen med 2–1 och skickade tillbaka pokalen till Katalonien.
Vilka spelar final i årets Champions League? Kolla in alla Champions League odds på vår sajt.
